Paus....

Ja, en paus har det varit här, men definitivt ingen annanstans...

Hela December har bara sprungit iväg för oss, det har varit både upp och ner med massor av både skratt, tårar, hopp och förtvivlan men nu känns det äntligen som vi står stadigt enade på jorden igen :) Jag kunde aldrig föreställa mig att denna resan skulle kunna påverka mig så starkt som den har gjort.... Jag har alltid varit den som står stadigt efter varje storm, får ofta höra hur stark jag är och att folk inte kan förstå hur jag orkar efter alla sorger och bedrövelser, men denna perioden i mitt liv har fått mig att inse vad min svaga sida är. Det är att jag har så fruktansvärt svårt att släppa någon människa ända in på livet.
Det är inte så att jag inte har vänner som ställer upp på mig för det har jag, problemet är snarare att jag aldrig låter dom komma ända in till min kärna. Jag kan alltid prata med dom, men det är alltid jag som lägger ribban hur djupt samtalet ska gå.....
Måste säg att jag är så glad och tacksam över dessa underbara människor som finner sig i detta och accepterar mig trots att de så ofta får spela efter mina regler. Sen vet jag samtidigt att en av de stora anledningarna till att jag har de kvar är att jag ett bra bollplank till dom när de har det jobbigt och jag skulle ALDRIG tveka på att finnas där för deras skull!

Hur ser då vårt liv ut i dag??

Jaaa..... Det går i 190 som vanligt med vardag o renoveringar efter en skön semester på 1,5 v vilket var såå välbehövligt! Denna ledigheten har gett oss tid att tänka, fundera och prata en hel del om hur läget ser ut för oss just nu och det har varit grymt nyttigt för mig att få höra hur T tänker och vilka funderingar han bär på... Det konstiga är att vi oroar oss för väldigt olika saker, men samtidigt känns detta bra för då orkar vi stötta varandra lättare genon de tuffa stunderna. Ännu en positiv sak är att än så länge har vi lyckats deppa ihop omlott så när den ene är nere har den andre ork att stötta!! Gud va jag älskar min man!!

Bebisjakten fortsätter naturligtvis så sakteliga... Mina hormonprover va ju bra, o nu har vi även fått en liten hint om vad som kan va problemet...
Det ramlade in ett brev nu strax efter helgerna där det står att det inte är dött lopp för oss att kunna skaffa ett barn själva, men troligtvis kommer vi att behöva lite hjälp på vägen eftersom de kunde så någon liten avvikelse i T:s spermaprov. Nu är jag inte så jätteinsatt i allt detta och jag kan säg att de känns som man blir snuvad på konfekten när man bara får detta svaret och att vi ska infinna oss på infertilitetsklininken i slutet på februari, dvs om en hel djävla månad!!!! Snacka om att man undrar, detta startade nog tusen funderingar till utöver de vanliga hos oss. Men men, tiden går ju fort och snart vet vi :) Man blir i af lite hoppfull när de skriver att det kan gå typ me lite stöttning så nu håller vi tummarna och tycker för en gångs skull att tiden kan springa lite fortare!!