Sol ute sol inne....

Det ser bra ut just nu :) det verkar som om vindarna har vänt till vår fördel så nu tänker jag ta och njuta av detta ett tag fram över.
Väntar med spänning på det kommande ultraljudet nästa vecka, måtte allting se bra ut nu så det går hela vägen för oss!! Det har vi faktiskt förtjänat efter dessa år av motgångar.
Det är mycket på gång just nu men bara roliga saker.
Det enda som är en aning jobbigt i nuläget år att jag mår som jag förtjänar, och då menar jag verkligen DÅLIGT!! Det är ju helt sanslöst att inte ha ork till att klara av mer än att laga middag och tvätta 2 maskiner tvätt på en hel dag.....
Hade visserligen minne av att jag mådde skit med E i början men att de va så här illa har jag nog förträngt. Köpte igår armband på apoteket som skulle kunna lindra illamåendet men självklart kände jag ingen skillnad alls. Hoppas verkligen att det lägger sig snart annars blir jag tokig!! Hur djävla spännande är det att må illa dygnet runt och hur lätt är det att få någonting gjort?

Det rullar på

Herregud vad tiden springer i väg....
Redan 3 veckor sen vi var i Malmö.
Just nu går allt sin gilla gång, har lite problem med att min kropp och jag inte är helt överens just nu,. Det känns kanon med symtom som tyder på att allt är bra i magen men eftersom man aldrig är nöjd så måste jag bara påpeka att det hade räckt med ett i taget för min del.
 Just nu är det allt från ömma tuttar till illamående och blodtrycksfall som sätter käppar i hjulet för mig framförallt på jobbet. Är inte riktigt van vid att inte fixa att vara i full gång hela dagarna så det är tur att jag har alla omtänksamma människor runt omkring mig som ser när det är dax att tvinga ner mig i ryggläge på soffan i personalrummet :) (dvs när jag är vit som ett spöke i ansiktet).
Men men, sakta men säkert lär jag mig dag för dag....

På tal om energitjuvar...

så är det verkligen en liten sådan som flyttat in....
Jag orkar verkligen ingenting nu för tiden, i dag har jag ägnat min lediga dag till att sova bort mer än hälften av dygnet. Det lille "inkräktaren" snor verkligen all min energi men det sägs ju att ju sämre man mår desto bättre mår fostret så jag får väl trösta mig med att det ser ljust ut :) även om önskedrömmen hade varit att i alla fall slippa illamåendet någon gång under dygnets timmar. Det sägs ju att 2 graviditeter inte ser likadana ut så jag håller tummen stenhårt att det går över fortare denna gången än när jag väntade E då jag kräktes in i sjätte månaden... Tur att jag har min klippa, fina T, hade verkligen inte klarat av vadagen utan dig just nu!!

Men men, självklart är vi överlyckliga att vi faktiskt gick hela vägen redan på detta första försöket och håller tummarna att det håller hela vägen, vi behöver det lilla extra i vårt liv just nu!!


Nu ska jag passa på att vila en timme till innan resten av familjen kommer från ridningen så kanske jag kan pressa tillbaka illamåendet och vara social en liten stund i kväll ::

När livet pissar på en

Först och främst: JAAA vi gjorde det, vi nådde hela vägen fram, allt vi kunnat påverka har vi påverkat och nu kan vi bara hoppas att den lille har bestämt sig för att stanna därinne så hela familjen får en riktigt fin present när jag fyller år....

Meen ... Ibland är bara livet så djävla surt, det är så djävla drygt när det händer en massa saker och ting runt om en som man inte har särskilt stora möjligheter att påverka!!!
Saker som stjäl en oerhörd energi, men samtidigt kan man tyvärr inte bara blunda för det heller när det gäller ens nära och kära....

Tänk om alla kunde låta var och en sköta det den är bäst på i stället för att blanda pärorna med morötterna.....

En bild som säger mer än tusen ord....

Behöver man sätta ord på detta?
Nja..... inte just nu :)

Så de e så...

Hade det inte varit för det alldeles underbara vårvädret och vissa vänner man har som lyckas lura en utanför huset så hade jag nog kunnat sova runt denna helgen. Det har varit en helt underbar helg men gud så trött jag har varit... Vissa av de senaste dagarna så har jag somnat bums efter middagen och de dagarna jag inte gjort det är de dagar då jag tvingat mig själv att hålla igång i af till klockan åtta :) Hur trött man än är så stannar ju inte livet också, mat måste man ju ha och någon dammsugning i veckan bör ju göras.

Dagarna bara springer iväg och redan på tisdag är det dags för blodprovet som kommer att visa om vår resa har gått vägen. Någon frågade för ett par dagar sen om jag inte var nyfiken och ville göra ett vanligt test hemma innan, men konstigt nog så har jag inga problem med att vänta.
Går det så går det och i annat fall så är det väl inte meningen och då är det bara att ta nya tag.
Räknar mig inte direkt som gravid i nuläget, kanske för att jag tycker att det är en konstig känsla att veta om från dag 1 att det kan vara så, IVF i all ära (tack gode gud att det finns) men jag hade nog ändå föredragit att få veta om det är en graviditet på det gamla vanliga sättet. Det känns liksom inte lika överraskande så här....

Börjar också bli lite trött på alla förmaningar jag får.... Tänk dig för, gör inte si eller så, lugna ner dig nu och vila, du ska inte lyfta, du ska inte bära osv
Jag vet att alla menar väl och vill mitt bästa, men i slutändan är jag dock vuxen och det är jag som känner och kan min kropp utan och innan.
Ännu mer stör dessa råd mig när folk egentligen inte vet eller framförallt inte tror på mig när jag bedyrar att jag faktiskt tar det lugnt och inte utsätter mig för någonting mer än jag själv känner att jag klarar av.
Just i detta ska T ha en stor eloge att han litar på mig just i denna frågan, han har tagit över en del sysslor som jag tidigare hjälp till med, jag har t ex slutat släpa på bränne och rensa kattlådan.
Jag är så glad att han underlättar lagom för mig men samtidigt låter mig själv bestämma vad jag och min kropp orkar och inte orkar.
I mitt tycke finns det inget som är värre än att bli bortklemad eller typ idiotförklarad även om det är enbart av omtanke!

Jag tror någonstans att antingen så trivs den lille "inkräktaren" i min livmoder och har bestämt sig för att stanna där, eller så var det helt enkelt inte meningen, och så länge jag inte springer några maraton eller bygger hus så tror jag att om "han" nu stannar så mår "han" bättre av att jag får pyssla runt vad jag orkar istället för att jag ligger på soffan och äter praliner och mår psykiskt kass.....

Och nu...?

Ja lite så känns det just nu, detta har varit ett långt kapitel i vårt liv, längre än för många andra med tanke på att vi under resans gång tyvärr fått dra i nödbromsen några gånger pga olika tråkigheter runt omkring oss men nu är vi i mål och hur skönt det än är så känns det ändå lite snopet att det nu helt plötsligt (förhoppningsvis) är över....
Nu håller vi självklart tummarna att det ska gå hela vägen!

Själva resan då:

Ja vad ska man säga, den har självklart varit tuff och psykiskt påfrestande, men värst av allt har nog varit 2 saker:
1 att hålla på med alla hormoner i nästan ett helt år (att folk stått ut). Denna fruktansvärda känslan när man själv känner och vet att man beter sig hur illa som helst men bara inte kan stoppa det, den känslan är fruktansvärd!!

2 det jag kommer att förvarna alla som någon gång undrar är all väntan, visst man är beredd på att det inte är gjort på en vecka utan att det kommer att ta tid, men vi var i af inte beredda på att det skulle ta månader mellan varje remiss eller besök...

Men trots detta så kommer jag inte att tveka en enda sekund om vi behöver göra om det, det är alla gånger värt det hur jobbigt det än känns ibland när man står mitt uppe i det och vad det än kostar, hela situationen förändrar hur mycket som helst.
Det är en konstig resa och mycket vinner man på vägen men man kan lika gärna förlora.....