Ja lite så känns det just nu, detta har varit ett långt kapitel i vårt liv, längre än för många andra med tanke på att vi under resans gång tyvärr fått dra i nödbromsen några gånger pga olika tråkigheter runt omkring oss men nu är vi i mål och hur skönt det än är så känns det ändå lite snopet att det nu helt plötsligt (förhoppningsvis) är över....
Nu håller vi självklart tummarna att det ska gå hela vägen!
Själva resan då:
Ja vad ska man säga, den har självklart varit tuff och psykiskt påfrestande, men värst av allt har nog varit 2 saker:
1 att hålla på med alla hormoner i nästan ett helt år (att folk stått ut). Denna fruktansvärda känslan när man själv känner och vet att man beter sig hur illa som helst men bara inte kan stoppa det, den känslan är fruktansvärd!!
2 det jag kommer att förvarna alla som någon gång undrar är all väntan, visst man är beredd på att det inte är gjort på en vecka utan att det kommer att ta tid, men vi var i af inte beredda på att det skulle ta månader mellan varje remiss eller besök...
Men trots detta så kommer jag inte att tveka en enda sekund om vi behöver göra om det, det är alla gånger värt det hur jobbigt det än känns ibland när man står mitt uppe i det och vad det än kostar, hela situationen förändrar hur mycket som helst.
Det är en konstig resa och mycket vinner man på vägen men man kan lika gärna förlora.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar