Så de e så...

Hade det inte varit för det alldeles underbara vårvädret och vissa vänner man har som lyckas lura en utanför huset så hade jag nog kunnat sova runt denna helgen. Det har varit en helt underbar helg men gud så trött jag har varit... Vissa av de senaste dagarna så har jag somnat bums efter middagen och de dagarna jag inte gjort det är de dagar då jag tvingat mig själv att hålla igång i af till klockan åtta :) Hur trött man än är så stannar ju inte livet också, mat måste man ju ha och någon dammsugning i veckan bör ju göras.

Dagarna bara springer iväg och redan på tisdag är det dags för blodprovet som kommer att visa om vår resa har gått vägen. Någon frågade för ett par dagar sen om jag inte var nyfiken och ville göra ett vanligt test hemma innan, men konstigt nog så har jag inga problem med att vänta.
Går det så går det och i annat fall så är det väl inte meningen och då är det bara att ta nya tag.
Räknar mig inte direkt som gravid i nuläget, kanske för att jag tycker att det är en konstig känsla att veta om från dag 1 att det kan vara så, IVF i all ära (tack gode gud att det finns) men jag hade nog ändå föredragit att få veta om det är en graviditet på det gamla vanliga sättet. Det känns liksom inte lika överraskande så här....

Börjar också bli lite trött på alla förmaningar jag får.... Tänk dig för, gör inte si eller så, lugna ner dig nu och vila, du ska inte lyfta, du ska inte bära osv
Jag vet att alla menar väl och vill mitt bästa, men i slutändan är jag dock vuxen och det är jag som känner och kan min kropp utan och innan.
Ännu mer stör dessa råd mig när folk egentligen inte vet eller framförallt inte tror på mig när jag bedyrar att jag faktiskt tar det lugnt och inte utsätter mig för någonting mer än jag själv känner att jag klarar av.
Just i detta ska T ha en stor eloge att han litar på mig just i denna frågan, han har tagit över en del sysslor som jag tidigare hjälp till med, jag har t ex slutat släpa på bränne och rensa kattlådan.
Jag är så glad att han underlättar lagom för mig men samtidigt låter mig själv bestämma vad jag och min kropp orkar och inte orkar.
I mitt tycke finns det inget som är värre än att bli bortklemad eller typ idiotförklarad även om det är enbart av omtanke!

Jag tror någonstans att antingen så trivs den lille "inkräktaren" i min livmoder och har bestämt sig för att stanna där, eller så var det helt enkelt inte meningen, och så länge jag inte springer några maraton eller bygger hus så tror jag att om "han" nu stannar så mår "han" bättre av att jag får pyssla runt vad jag orkar istället för att jag ligger på soffan och äter praliner och mår psykiskt kass.....