Hur mår man som en prinsessa?
Jag njuter av mitt liv, jag har världens bästa man och världens bästa vänner som alltid finns för mig, men hur fan ska jag kunna må bra?
Hur mycket vi än kämpar, hur mycket vi än försöker, hur mycket vi än vill så ska vi tydligen inte lyckas.....
Jag skulle va färdig när jag va 30... då skulle jag ha 3 barn, va lycklig o njuta av livet...
Idag e jag 32 jag har 1 barn jag har en underbar man samtidigt som jag har en mamma som fick en stroke 48 år gammal, jag har en svärfar som lever på övertid med skelettcancer och en svärmor som de inte hittar ngn diagnos på..... Men, de e klart Lina, slappna bara av och tänk på ngt annat så löser allt sig!! Ja, eller hur, vem ska jag skita i??
Mitt liv e hårt just nu och de e svårt att sorteraoch  då (mer än nånsin) e man glad att man har vissa människor runt omkring som förstår, respekterar och bara lyssnar

Jag vill, jag vill jag villl!!!

Fan va jag längtar, fan va jag saknar, jag vill så mycket ha en bebis nu, de värker i hela min kropp av längtan! Oktober är så långt borta, och när vi väl är dår så finns det ändå inga garantier att det fungerar.... Och med vår lycka här i livet så ska det säkert inte ta sig förrän på tredje försöket, men än en gång GUD va jag längtar efter att få vara tjock, känna sparkar, känna smärtan för att till slut få detta underbara lilla knyte i mina armar!
 Jag skulle helt ärligt kunna ge vad som helst just nu för o få allt detta, men tyvärr så spelar det ingen större roll hur mycket vi vill och önskar.... Vi får helt enkelt lita på ödet.....

Meeeen, jag vill, så e de bara!!!

Mens...

Jag hatar det, har alltid hatat det och kommer förmodligen att fortsätta att hata det me!
Mens är aldrig kul, de e äckligt och drygt, jag känner mig fet ful och äcklig, och ännu värre är det nu när jag inte vill något hellre än o slippa.
Visserligen är det säkert lika bra eftersom jag ändå inte får lov att bli gravid på 3 månader efter vaccinet, men det suger ändå.... Jag verkligen HATAR dessa dagarna....
Om jag nu ändå inte kan få en bebis så skulle jag väl kunna få ha sex när fan jag vill???
Om man nu inte ska kunna göra barn som man vill så ska man väl ändå inte behöva bry sig och rätta sig efter ngt annat heller, eller?

Jag vill bara ha en bebis, jag vill bara kunna leva de vanliga Svenssonlivet tillsammans me min man, villa, volvo, vovve har vi ju redan... De e bara en pusselbit som saknas nu.....

Tankar...

Så mycket funderingar jag har just nu....
Analyserar alldeles för mycket,
E ringde idag (hon är hos sin pappa 3 v just nu) har aldrig varit ifrån henne så länge och fy fan va jag saknar henne samtidigt som jag vet att det bara gör henne gott att hon "äntligen är så stor" att pappa hittar på massa saker me henne. Hon har hur kul som helst :)
En jobbig känsla i det hela är att även om jag saknar henne över allt annat så är det ändå ganska skönt att bara kunna va jag/vi... Just nu snyggar vi till hennes rum och hon har valt allting själv innan hon åkte. Hon går från helt rosa till svart, vitt och rött och det blir hur snyggt som helst samtidigt som hennes mamma får lite ångest över att hon börjar bli stor....
Jobbigt me den där kluvna känslan av att antingen njuta och ta vara på tiden eller sakna!
Funderar också så klart massor på min barnlängtan, det roliga i det hela är att ja inte brydde mig särskilt mycket om de från början, T fick övertyga mig ett bra tag innan jag va me på noterna och de va många och långa diskussioner innan vi kom överens om att ens försöka.....
Och när vi väl började försöka gick de ju som de gick........... (vår vanliga lycka)
Att man sen idag kan få så fina reaktioner/kommentarer som att: men du har ju i af E....
Ja det har jag, och jag är självklart alldeles överlycklig för det, men varför skulle det göra det lättare för mig än T?
 Eller: De e ju ännu värre för T, han har ju inga barn...
 Nä de har han inte, men samtidigt kan jag tycka att eftersom han inte har några så varför e de mer synd om honom? På något sätt så vet han ju ändå inte vad han går miste om, jag vet ju i af hur mycket man går miste om på 9 år....
Vi e 2 om detta och vi vill det precis lika mycket båda 2!!
Jag förstår att de inte alltid e lätt för folk omkring att förstå, men i af jag svarar hellre på frågor än att få någon sådan här kommentar som gör mig både upprörd och ledsen...
Allt blir så mycket enklare för mig/oss när folk ställer en fråga.....

T

T, min man....
Vi träffades för 5,5 år sen på nätet. En av mina vänner sa till mig att "prova" en snickare och sen vet ni alla hur det ju gick :)
 Det blev chat via telefonen ett tag och sen va de kört!
Hade sagt sen den dagen jag och E:s pappa delade på oss att de aldrig kommer in ngn i mitt liv som inte accepterar henne... Men när T kom in i vårt liv hade hon varit skeptiskt till alla av de manliga könet väldigt länge, och min lilla prinsessa kryper upp i hans knä efter 10 minuter, efter 20 minuter sitter de och leker me hästar på hennnes rum.... Snacka om att mammas hjärta smälter.....
T stannade över natten och 3 månader senare sålde vi hans hus....
Ibland e de nog bara meningen :)

Jag gjorde mitt val ganska snabbt och de e jag fruktansvärt glad för idag!
Min man kan va dryg, tröttsam, hopplös, och emellanåt ett stort djävla rövhål, men oavsett så e han min prins och jag älskar honom mest i hela världen!!
Jag vet att han e övertrevlig ibland, jag vet att han e kass på att hålla löften, jag vet att han inte har världens bästa ölsinne och jag vet att han defintivt INTE kan laga mat, men hur som helst så älskar jag honom ändå!!  De e min man o jag vet han gör så gott han kan!!

Jag älskar dig T mer än du kan förstå, och efter allt vi gått igenom finns det verkligen inget som stoppar oss nu!!!