Tankar...

Så mycket funderingar jag har just nu....
Analyserar alldeles för mycket,
E ringde idag (hon är hos sin pappa 3 v just nu) har aldrig varit ifrån henne så länge och fy fan va jag saknar henne samtidigt som jag vet att det bara gör henne gott att hon "äntligen är så stor" att pappa hittar på massa saker me henne. Hon har hur kul som helst :)
En jobbig känsla i det hela är att även om jag saknar henne över allt annat så är det ändå ganska skönt att bara kunna va jag/vi... Just nu snyggar vi till hennes rum och hon har valt allting själv innan hon åkte. Hon går från helt rosa till svart, vitt och rött och det blir hur snyggt som helst samtidigt som hennes mamma får lite ångest över att hon börjar bli stor....
Jobbigt me den där kluvna känslan av att antingen njuta och ta vara på tiden eller sakna!
Funderar också så klart massor på min barnlängtan, det roliga i det hela är att ja inte brydde mig särskilt mycket om de från början, T fick övertyga mig ett bra tag innan jag va me på noterna och de va många och långa diskussioner innan vi kom överens om att ens försöka.....
Och när vi väl började försöka gick de ju som de gick........... (vår vanliga lycka)
Att man sen idag kan få så fina reaktioner/kommentarer som att: men du har ju i af E....
Ja det har jag, och jag är självklart alldeles överlycklig för det, men varför skulle det göra det lättare för mig än T?
 Eller: De e ju ännu värre för T, han har ju inga barn...
 Nä de har han inte, men samtidigt kan jag tycka att eftersom han inte har några så varför e de mer synd om honom? På något sätt så vet han ju ändå inte vad han går miste om, jag vet ju i af hur mycket man går miste om på 9 år....
Vi e 2 om detta och vi vill det precis lika mycket båda 2!!
Jag förstår att de inte alltid e lätt för folk omkring att förstå, men i af jag svarar hellre på frågor än att få någon sådan här kommentar som gör mig både upprörd och ledsen...
Allt blir så mycket enklare för mig/oss när folk ställer en fråga.....