En bild som säger mer än tusen ord....

Behöver man sätta ord på detta?
Nja..... inte just nu :)

Så de e så...

Hade det inte varit för det alldeles underbara vårvädret och vissa vänner man har som lyckas lura en utanför huset så hade jag nog kunnat sova runt denna helgen. Det har varit en helt underbar helg men gud så trött jag har varit... Vissa av de senaste dagarna så har jag somnat bums efter middagen och de dagarna jag inte gjort det är de dagar då jag tvingat mig själv att hålla igång i af till klockan åtta :) Hur trött man än är så stannar ju inte livet också, mat måste man ju ha och någon dammsugning i veckan bör ju göras.

Dagarna bara springer iväg och redan på tisdag är det dags för blodprovet som kommer att visa om vår resa har gått vägen. Någon frågade för ett par dagar sen om jag inte var nyfiken och ville göra ett vanligt test hemma innan, men konstigt nog så har jag inga problem med att vänta.
Går det så går det och i annat fall så är det väl inte meningen och då är det bara att ta nya tag.
Räknar mig inte direkt som gravid i nuläget, kanske för att jag tycker att det är en konstig känsla att veta om från dag 1 att det kan vara så, IVF i all ära (tack gode gud att det finns) men jag hade nog ändå föredragit att få veta om det är en graviditet på det gamla vanliga sättet. Det känns liksom inte lika överraskande så här....

Börjar också bli lite trött på alla förmaningar jag får.... Tänk dig för, gör inte si eller så, lugna ner dig nu och vila, du ska inte lyfta, du ska inte bära osv
Jag vet att alla menar väl och vill mitt bästa, men i slutändan är jag dock vuxen och det är jag som känner och kan min kropp utan och innan.
Ännu mer stör dessa råd mig när folk egentligen inte vet eller framförallt inte tror på mig när jag bedyrar att jag faktiskt tar det lugnt och inte utsätter mig för någonting mer än jag själv känner att jag klarar av.
Just i detta ska T ha en stor eloge att han litar på mig just i denna frågan, han har tagit över en del sysslor som jag tidigare hjälp till med, jag har t ex slutat släpa på bränne och rensa kattlådan.
Jag är så glad att han underlättar lagom för mig men samtidigt låter mig själv bestämma vad jag och min kropp orkar och inte orkar.
I mitt tycke finns det inget som är värre än att bli bortklemad eller typ idiotförklarad även om det är enbart av omtanke!

Jag tror någonstans att antingen så trivs den lille "inkräktaren" i min livmoder och har bestämt sig för att stanna där, eller så var det helt enkelt inte meningen, och så länge jag inte springer några maraton eller bygger hus så tror jag att om "han" nu stannar så mår "han" bättre av att jag får pyssla runt vad jag orkar istället för att jag ligger på soffan och äter praliner och mår psykiskt kass.....

Och nu...?

Ja lite så känns det just nu, detta har varit ett långt kapitel i vårt liv, längre än för många andra med tanke på att vi under resans gång tyvärr fått dra i nödbromsen några gånger pga olika tråkigheter runt omkring oss men nu är vi i mål och hur skönt det än är så känns det ändå lite snopet att det nu helt plötsligt (förhoppningsvis) är över....
Nu håller vi självklart tummarna att det ska gå hela vägen!

Själva resan då:

Ja vad ska man säga, den har självklart varit tuff och psykiskt påfrestande, men värst av allt har nog varit 2 saker:
1 att hålla på med alla hormoner i nästan ett helt år (att folk stått ut). Denna fruktansvärda känslan när man själv känner och vet att man beter sig hur illa som helst men bara inte kan stoppa det, den känslan är fruktansvärd!!

2 det jag kommer att förvarna alla som någon gång undrar är all väntan, visst man är beredd på att det inte är gjort på en vecka utan att det kommer att ta tid, men vi var i af inte beredda på att det skulle ta månader mellan varje remiss eller besök...

Men trots detta så kommer jag inte att tveka en enda sekund om vi behöver göra om det, det är alla gånger värt det hur jobbigt det än känns ibland när man står mitt uppe i det och vad det än kostar, hela situationen förändrar hur mycket som helst.
Det är en konstig resa och mycket vinner man på vägen men man kan lika gärna förlora.....

Dagen efter

Är fortfarande ganska öm i magen, men det går i alla fall åt rätt håll nu, nu känner jag inte av det så länge jag håller mig stilla i ryggläge :)
Spenderade hela förmiddagen på soffan iklädd morgonrock med värmefilten på, steg inte upp ordentligt förrän det var dags att hämta E från skolan strax efter ett.
Får bli en hemmadag i morgon också efter att ha konstaterat att jag knappt kunde laga middag eller bädda sängen utan att känna av magen, snacka om att det kryper i kroppen på fru Karlsson nu men jag är väl påpassad så jag har inte mycket annat val att ligga där jag ligger och bli uppassad vilket i och för sig inte är så dumt.
Stör mig dock lite att det i all information man fått står att det inte ska vara några som helst problem att återgå till jobbet direkt efter äggplocket....
Hade känts bättre om man i alla fall hade en liten förvarning att alla inte kan det och att rekommendera vila redan innan i stället för på plats efter ingreppet, det hade underlättat en hel del!
Tur att jag inte jobbade min kväll som jag hade tänkt igår!!

Nu ska det mysas med mannen som just kom in och bara njuta av allt!!

Jaha...

Då så, ett ägg i magen och ett ägg i frysen blev resultatet av dagens resa....
Ska man tänka sig gravid nu eller?? Tror jag fortsätter att låta livet rulla på som förr och inte fundera så mycket.
Ligger på soffan som världens flodhäst i kväll, har riktigt ont i magen sedan äggplocket i måndags men allting ser tydligen bra ut, det verkar som om det är någon äggblåsa det gått hål på som orsakar smärtan.
Men det är väl inte heller så konstigt att man är öm när de varit och rotat i underlivet 4 ggr på 2 veckor, långt upp i äggstockarna!

Meen, nu ska det i alla fall få vara i fred och vila ifrån allt och alla i minst 14 dagar, vilken lycka :)

Är så öm att jag faktiskt tar det säkra före det osäkra och stannar hemma från jobbet i morgon, var ju där i morse men det var ingen hit när man inte kan prestera som man vill...

Måste nog erkänna att det nu känns lite snopet och tomt, detta har varit en så stor del av vårt liv i 1,5 år och sista veckorna har ju varit ganska intensiva och allt runtomkring har fått styras av detta så det känns allt lite konstigt att bara släppa det så där på en kvart....

Men men, nu är det till att hålla tummarna att det lilla fröet ska trivas och frodas där inne, det har visst varit en tuff resa men fruktansvärt lärorik och jag var trots allt inställd på ännu tuffare motstånd så det har definitivt varit värt det!!

Det går bra nu

Kunde knappt fått ett bättre resultat idag, 4 av 5 ägg var befruktade och allting såg bra ut!! Och jag som var så nervös...
Snacka om glädje!
Så nu har vi fått en tid imorgon eftermiddag för återinföring :) Måtte de nu fortsätta utvecklas som de ska de små rackarna...
Det är många hinder på vägen som ska klaras av, men än så länge går det ju vår väg så måtte det nu fortsätta på detta viset! Nu börjar vi ju närma oss målet så jag hoppas verkligen att det är meningen för oss nu, vi behöver verkligen någonting positivt i våra liv nu efter allt elände det senaste året har bjudit på.

Bara att hålla tummarna nu på upploppet :)

Färdigvärpt

Jaha, då va det också avklarat.... 5 stackars små ägg fick vi ut men visst, kvalitet går före kvantitet men på något vis känns det ändå lite snopet. Hade nog räknat med i alla fall en åtta nio stycken.....

Själva ingreppet var faktiskt helt okej, inte alls så hemskt som jag föreställt mig eller hört talas om, så det var ju i af positivt! Tror faktiskt att det skulle vara helt okej om vi behöver göra om det igen, värst har faktiskt hormonbehandlingen varit, den är ju ingenting jag så jättegärna skulle vilja gå igenom igen (och förmodligen inte folket runtomkring mig heller)

Var ganska kaxig på vägen hem om att detta var en baggis, men det har jag fått äta upp i kväll, det känns som om det ska ramla ut en vattenmelon ur underlivet så fort jag rör på mig, men men det är det värt :) Tänker man sig bara för när man reser sig eller sätter sig så går det faktiskt helt okej :)

Nu ska det bli spännande att få reda på resultatet i morgon, om där är något värt att satsa på, statistiken visar att ca 60% av äggen brukar bli bra och för vår del bör det ju då "bara" vara 2 stycken, men vem vet, 1 av dom är kanske guldägget :) annars e de ju bara till att på det ett varv till, vi ska fixa detta!!

Tjoho!!

Nu e de klart!
Äggplock blir på måndag 11.30 :) Shit va nervös jag är allaredan.
Måtte nu allt gå bra, verkar som pm dom e lite oroliga för en ev överstimulering vilket jag förstått inte är någon höjdare, men vi håller tummarna och jag vet att det är många andra som gör också!!

I övrigt flyter de på gott just nu!!

Fan va gött livet kan vara ibland!!

Det går undan....

...som en go kollega sa idag, och ja jag kan bara hålla med!
 Från att gå i en låååång väntan med månader mellan besöken så händer nu helt plötsligt allt inom loppet av mindre än 2 veckor!!
Har nu hållit på med sprutorna styvt en vecka, var i Malmö på ultraljud i måndags och ska dit i morgon igen för att avgöra om äggplocket kommer att ske på fredag eller måndag, nu är det spännande.
Det går undan med den billiga leverkorven nu :)

Största anledningen att jag hoppas att allt går hela världen (även om chansen är ganska liten) är nog att jag verkligen inte mår bra av dessa sprutor.... Tabletterna gick ju hur bra som helst, men detta har varit en grym vecka!!
Tur man har en man med enormt tålamod <3

Melodifestival

Hahaha, jag bara anar att det är många av mina vänner som sitter och tänker på just MIG idag...
Just melodifestivalen har alltid varit otroligt stort för mig (får väl skylla på uppfostran, men jag är en riktig schlagerdiva :))

Sitter just nu framför tv:n och saknar det gamla upplägget.... Är helt ärligt helt förstörd över denna modernisering med delfinaler och skit!!!
Förr hade man en melodifestival, man hade EN kanonfest med nära och kära och man satt klistrad, röstade och verkligen levde för detta, jag är sååå besviken på allt detta nu för tiden!!! Säg vad ni vill SVT, men detta är inte min grej!!!!

I övrigt har jag haft en kanon helg än så länge. Jag är visserligen helt djävla hemsk här hemma, det är grymt när man riktigt känner hur illa man själv beter sig utan att kunna hantera det, och E och framför allt T ska ha hur mycket plus som helst för att ni står ut med mig!!
Det är så grymt jobbigt att bara känna hur illa man beter sig men ändå inte kunna styra över det, jag älskar verkligen er! Vad skulle jag göra utan er??

Hur fan skulle jag själv orka detta utan er och utan en del andra människor i min närhet?
S & F ni är mina klippor, tack underbara ni för att ni alltid finns, lyssnar och ställer upp för mig!!!
Och alla mina fina arbetskamrater, jag vet inte hur jag ska tacka er för att ni finns, att ni förstår, att ni tål och att ni ALLTID ställer upp för mig.... Ni är guld värda allihopa!!!

I dag var det dags för 2 sprutor och äntligen vågade T hjälpa till...... Vilken lättnad!!!
Det gick minst lika bra som när han lärde mig att gipsa :)
T och jag mot världen, inget stoppar oss nu, det är vår tur!!!

Förvånad?

Ibland är det turatt man har humor, för när någonting ska hända har jag ALLTID en plan!! Sen råkar det ju typ ALDRIG bli som jag har tänkt mig men nu för tiden är jag så van att jag mest skrattar åt det och försöker att inte planera så mycket utan ta saker och ting som det kommer....

Veckan som gått borde vara fylld av lyckokänslor eftersom mensen för första gången på många år beslutade sig för att dyka upp en hel vecka för tidigt!!
Snacka om omplanering...
Det positiva i detta är att det självklart är superkul att vara igång på riktigt, nu gäller det :) Jag fullkomligt kastade mig på luren för att spika planeringen med MAS och sedan ringa T som knappt trodde på mig. Men hur som helst så gick vi igång med sprutor i onsdags och undrar man hur detta gick så får man nog sig ett skratt om man frågar T....
Jag, tuffingen som ger mig på i stort sett vilken utmaning som helst utan tvekan i vanliga fall och som ger sprutor på samma vis varje arbetspass satt som en liten tös på BVC nästan med tårar i ögonen!!
Detta är en fruktansvärd upplevelse för mig men jag väljer att se det som en utmaning :) Fy fan för den stora jag ska ta i morgon!!

Trots detta som vi längtat efter så länge så har veckan i övrigt varit skit!!
Tyvärr är det så att en del saker och människor runt omkring oss gör att det finns en del mörka moln på vår himmel just nu. Jag vet att man ska försöka sortera bort sådant för det bara stjäl energi som man kan utnyttja på bättre vis, men ibland är det tyvärr en omöjlighet....

I vilket fall som så försöker vi fokusera på det som är bra och viktigt för oss, och det gör mig lycklig!